#37 Det är något som pågår

Jag drömde att Wendy’s logga väste åt mig i sömnen. När jag vaknade visste jag att något är på väg att dö.

Jag skriver veckans utgåva med ett par minustimmar på sömnkontot och i någon slags mjölkdisig clairvoyance. Jag tänker otroligt mycket och otroligt lite på samma gång. Det känns som att jag har något som satt sig i halsen och jag vet inte om det är ord eller något annat.

Det är ett ypperligt sinnestillstånd för att skriva nyhetsbrev. När man bara vet att något rör sig i ögonvrån av kulturen men man inte riktigt kan sätta ord på det. Det som rör sig under ytan.

Det som inte är en trend ännu men en viskning om vad som komma skall. Kanske. Jag kallar den för spåkulan och den dyker oftast upp i mitt inre när jag sovit lite för lite. Ta den för vad det är.

Silence, Brand!

Det var kul ett tag. Det var det verkligen. Man minns ju Wendy’s första tweet som kändes svindlande, busigt mänsklig. "Va! Bor det en person bakom de där röda toffsarna! – skrev halva jordklotet. Eller Denny’s Tumblr era. Det var outforskat område. Det var en plats orörd av varumärkenas små, små klor.

Sen gick det fort. Det blev en mall. Det kommenterades “slay 💅” på en video om Stanley-muggar av varumärken som sålde jodade elektrifieringssystem. Det blev en kapplöpning i att låta mest som en 17-åring på Discord. Oavsett om det hade någon som helst koppling till ditt varumärke eller inte. Som det så ofta blir med högst generell mall man följer i blindo med blind tro på bra resultat.

Samma röst. Samma ton. Samma ingenting. De får likes ibland. Men lämnar de något avtryck? Driver de någonting annat än mättnad?

Kombinera det med Eugene Healeys video om brand intimacy och man får en ganska tydlig bild av skiftet som pågår. Vi har gått från vara med överallt till att helt plötsligt behöva förtjäna platsen i rummet. Från offentliga flöden till privata utrymmen. Från loud till low-key. Från likes till relationer.

Ur allt detta varumärkeshat föddes silence brand memen. En folklig backlash och kollektiv suck riktad mot alla varumärken som kliver in i varje konversation som om de blivit inbjudna till släktkalaset trots att ingen vet vem de är.

“The ‘Silence, Brand’ meme was born … to tell these brands off when they start trying to seem relatable when they're really just trying to create a positive brand image so you buy their stuff.”

Det är som man säger det: för varje gång ett corporate konto dyker upp i en TikTok-kommentar med "say less 🔥" dör en ängel.

Vi befinner oss i reaktionens tidsålder. Mot överexponering, mot try hard, mot den där känslan av att en rolig ton på internet inte längre är genuin utan bara otroligt kalkylerad. Det är inte så mycket att folk hatar varumärken som att de hatar när varumärken försöker vara för mycket människor utan agenda.

Bara för att något trendar betyder det inte att du automatiskt har en plats konversationen. Du får vara med, du får iaktta. Men du ska inte bidra. Inte här och inte nu. Så tolkar jag att krabban med laserögonen säger när den skjuter ihjäl mig. Om jag vore ett varumärke.

Citatet.

---